elsa

Jag är kär i en kille som heter axel och jag är kär i min balklänning. Balklänningen är det jag kan få av dessa kärlekar. Den kommer alltid finnas där hur mycket jag än sliter i den, slänger den golvet. Så finns den där på en galge i min gaderob. Den har ioförsig ingen vidare bra social förmåga vilket jag tycker kan kännas lite konstigt då det första alternativet av mina kärlekar ligger på högre nivå när social kontakt är inblandad. Men han kan man inte slita i och slänga i golvet. Han ska man vårda, ta hand om och ge kärlek. Jag kanske inte kan ge kärlek jag kanske bara är gjord för att bli den som får. Den som står och tar emot. Fasrtdet tror jag ej, eftersom mitt hjärta bankar otroligt hårt för axel. Han som man vårdar och delar saker med, upplevelser, minnen, kärlek. Men nu när han är borta så får jag nöja mig med kärleken till min balklänning. Det får duga. Iallafall ett tag om inte någon ny kärlek vandrar genom mina sinnen. Kanske en bil. Kanske en lägenhet eller bara en resa. Jag menar inte att jag gemför min kärlek till axel med detta men när jag inte kan få det jag älskar mest så får jag nöja mig med något som alltid finns att få. Det är inte kul, men så är livet...